| |
Hans meritförteckning upptar allt som rimligen kan fordras av en målares utbildning. Därjämte
är han en självständig konstnär och en hänförande kolorist.
Färgen är hans medium: den för sitt eget liv på dukarna. För en
åskådare med aptit på måleri i ordets egentliga bemärkelse är
hans utställning ett dignande smörgåsbord.
Det skimrar av mystik, det lyser av glädje.
/ Bernt Eklundh Barometern 30/3 1954
Bo Yson Sjöberg, som för första gången utställer i Kalmar,
visade sig vara en intressant målare. Han är relativt ung, född
1915, men har efter studier för Otto Sköld gjort vidsträckta
strövtåg Europa runt och har med piggögd blick gjort åtskilliga
för en konstnär i utveckling nyttiga noteringar.
Han är en humoristisk färgromantiker med anknytningar till
Chagall - se exempel Petrus och tuppen -och Ragnar Sandberg
(”Munken”). Men han är framförallt sig själv, en frejdigt och
frodigt arbetande konstnär, som med samma intensitet återger det
röda metallblänket i ett par färska böcklingar som
silverglittret i en motljusstämning från Nybroviken.
I formgivning och komposition har han ett fast och säkert
handlag och har en förmåga att gå direkt på väsentligheterna,
som lovar mycket också för den framtida utvecklingen. Hans färg
är ibland högt uppdriven och han väjer inte för knallstarka
effekter men han slår aldrig över i banalitet.
Man fäster sig till exempel vid hur skickligt han lyckas återge
det glödande soldränkta ljuset I ett gatumotiv från Ibiza eller
hur han målar en tulpan som en gul låga i ett trolskt blådunkel.
Bo Yson Sjöberg är uppenbarligen ett namn att lägga på minnet,
en god representant för ung svensk konst.
/FBG
|
